Tredubbel vinst och dubbla koldioxidbindningen med kalhyggesfritt

Om m vi gick över från dagens kalhyggesbruk till kalhyggesfritt kontinuitetsskogsbruk, att man bara plockar ut mogna träd ur skogen, kan markägarna tjäna dubbelt eller tredubbelt så mycket som idag. Dubbla mängden av våra koldioxidutsläpp kan bindas. 50 000 fler kan sysselsättas i skogen och ge befolkningstillskott till glesbygden. Naturens mångfald kan återskapas. Vi får vacker skog lätt att gå i, bra för hälsa och turism.

 

I Sverige släpps 53 miljoner ton koldioxid ut. Skogen binder 43 av dem, men kan binda dubbelt så mycket med kontinuitetsskogsbruk. Enligt professor Anders Lindroth i Lund skulle skogen då kunna binda 45-90 miljoner ton mer. Den har jämn tillväxt hela tiden, medan kalhyggesbruket de första 15 åren ger koldioxidutsläpp, som det sedan tar 30 år till att kompensera för.

 

Kalhyggen är förbjudet i Tyskland, Danmark och Skottland, därför att de vassa hyggeskanterna ger stor risk för stormfällning. Men i Sverige står Skogsstyrelse, universitet och stora skogsägare fortfarande fast vid det kalhyggesbruk som infördes på 1950-talet som det enda lönsamma. Avvikande röster censureras bort. Det har skogsprofessor Mats Hagner fått erfara. Han undervisade också om nödvändigheten av kalhyggesbruk, men övertygades av en elev att det inte höll.

 

Hans forskningsrapporter censurerades bort från Libris, det nationella biblioteksssystemet. Han fick en privat stiftelse att bekosta ett forskningsprojekt om att jämföra olika skötselmetoder i försöksrutor, när staten inte ville finansiera det. De har funnits i ett kvartssekel, och det är dags att få intressanta resultat, men nu tas försöksrutorna bort. Det finns inte bidrag för fortsättning, och Sveaskog, där rutorna finns, vill ej fortsätta, trots avtalet som skrevs vid försökets början. Nu skall blir det kalhyggesbruk över alltihop. Han har dock skrivit en rapport om resultaten så här långt.

 

Ett intressant exempel är Piellovare som ligger på hög höjd i Lappland. Den orörda skogen producerar 1,5 kubikmeter per ha och år. I det kalhuggna området fanns det ingen virkesproduktion 12 år efter kalhugget. Efter 25 var produktionen blygsam och uttaget förlustbringande. I skogen, som gallrats efter principerna för Hagners metod Naturbruk, var tillväxten efter 12 år lika stor som i den orörda skogen och första uttaget av gallringsvirke lönsamt, eftersom tillväxten hamnat hos de stora träden. Efter 25 år ger en andra plockhuggning stora träd med högt virkespris.

 

Det går alltså snabbt att få en omställning och lönsamhet. För trädens naturliga omloppstid på 90 år beräknar Mats Hagner nettointäkten för skogsägaren till 477 kronor per hektar och år med kalhyggesbruk och med gallringsskogsbruk till 1 385 kronor. Alltså nära tre gånger så mycket. Nyplanteringskostnaden är minimal, och det behövs ingen markberedning eller röjning.

 

Med naturbruksmetod kan man göra en lönsam gallring vart trettionde år. Avverkningskostnaderna blir 25 procent högre, och det behövs trädcertifierare för att avgöra vilka träd som skall växa till, och vilka som skall avverkas. Virkespriset blir dock mycket högre, därför att man får grövre och kvistfritt virke. I plantageskogsbruket står plantorna glest till en början och får kvistar ända ner. I gallringsskogsbruket är det de stora träden som tar tillväxten, medan de små plantorna väntar väntar på sin tur och får lite ljus nertill och därmed lite kvist, men när de gallras fram för att bli nästa generation stora träd tar tillväxten fart.

 

Exemplen från Sverige och utlandet med olika metoder för kontinuerligt skogsbruk visar samma lönsamhet. Ändå är det kalhyggesbruk som lärs ut. Jägmästare, tjänstemän och forskare är väl indoktrinerade, och de som vågar ifrågasätta det får inga tjänster eller forskningsanslag. Skogsindustrierna som bönderna äger har inte deras lönsamhet som mål utan sin egen vinst från massaproduktionen.