Jag är 78 år och gift ochvi har två barnbarn. Jag har läst samhällskunskaper, humaniora och ekonomi, fått praktisk jordbruksutbildning (teori) och gått på Journalisthögskolan. Lärarhögskolan underkände mig innan jag gått färdigt. Utbildningarna har inte gett motsvarande jobb.

 

Det var ej menat att läsa vidare utan jag gick ut folkskolan, men min mamma skrev ett brev till rektorn på läroverket på sommaren, och jag kom in som extraelev. Min folkskollärare lyckades leta rätt på grannen till vår gård vi flyttat från, där vi skördade. Vet inte hur. Annars hade platsen förfallit.

 

Som barn sägs jag varit mycket framåt, men var som spädbarn nära att dö av öroninflammation på sjukhuset, men min mamma tog hem mig därifrån. När vi flyttade från vår gård till vårt hus kom jag till en B-skola, där jag var enda elev i min klass, och där alla var större och starkare och mobbade mig. För att inte drabbas för mycket på rasterna höll jag mig runt tjejerna på rasterna. Långt in i vuxen ålder hade jag stukat självförtroende.

 

I realskolan var min frånvaron stor, därför att jag lånade böcker och läste ut. Mamma skrev sjukintyg. Där kunde missade ämnen vägas upp av bra betyg i andra och läsas upp på sommaren, men inte i gymnasiet. För att komma in dit tentade jag upp missad tyska och matematik, lyckades bäst i tyska, och rektorn tyckte att då borde jag gå på latinlinjen, i stället för på reallinjen som var förstavalet. Jag tog studenten på helklassisk linje (med grekiska), som privatist, eftersom jag vägrade gå om när jag missade i franska.

 

I det militära var jag stabsmalaj, eftersom kufos och skolios gjorde mig olämplig som soldat. Biblioteket där hade Arbetaren, som stämde med mina åsikter. Vi var fattiga, och jag upplevde mig som underklass, vilket gjorde mig vänstervriden. Fortfarande reagerar jag starkt på ekonomiska orättvisor och anser arbetskooperativ som bästa organisationsformen. När jag kom till Göteborg engagerade jag mig i en föreningen Frihetliga arbetsgruppen. Vi fick syndikalisterna att återuppta förstamajtågen, som jag deltagit i varje år sen dess. Jag gick med i Centerpartiet, som hade miljöprofil och då fortfarande var vänsterinriktat, eftersom syndikalismens antiparlamentarism så småningom kändes ofruktsam. När partiet gick åt höger blev det Miljöpartiet, som nu gjort mig mycket besviken, eftersom det övergett sina gamla ideal.

 

Jag har varit med i styrelsen för Miljömagasinet, som vi räddade från nedläggning, sedan 2001, och har varit ordförande och ideell ledarredaktör i många år, men är nu bortcensurerad och utmanövrerad som rasist, fast det snarast är tvärtom. Jag hade velat se tidningen som ett organ för alternativrörelsen och stiftelsestyrd via röststarka aktier.

 

Ett annat engagemang är Järnvägsfrämjandet, där jag varit ordförande i 15 år men har nu gått ner till vice. Samhället bör byggas om för tåg genom snabb järnväg och upprustning av de regionala banorna med skarvfria spår för att motverka storstadscentraliseringen.

 

Jag är ersättare i Folkkampanjen mot kärnkraft och ledamot i styrelserna för Vågbrytaren och Elöverkänsligas Riksförbund, som vill motverka hälsovådlig elektromagnetisk strålning, och också i Ekocentrum, som har en permanent utställning om miljövänlig teknik och som ordnar utbildningar och seminarier. Ursprunget är från 1987, men stiftelsen fick återstartas efter en konkurs. Initiativet kom från föreningen Centrum för Ekologisk Teknik, CET, startat två år tidigare. Den föreningen har nu återstartats, efter tio års uppehåll, med mig som ordförande för att stötta Ekocentrum. Tidigare har jag varit aktiv i FOBO, Föreningen för Organisk-Biologisk odling, och till nyligen i Miljöpartister i Svenska kyrkan, för vilka jag satt i stiftsfullmäktige. Jag har också under åren haft många andra politiska uppdrag. Min utlandserfarenhet är ett år som volontär i Pakistan för PAKS (nu PACS), som gjorde djupt avtryck. Mina erfarenheter färgar naturligtsvis av sig på vad jag skriver.

.